Emma Goldman

Vilket rykte fick du som anarkistisk talare och aktivist?

Jag blev känd som anarkistisk föreläsare och talade inför tusentals människor om frihet, kvinnors rättigheter och samhällsfrågor. Mitt aktivistiska arbete ledde till fängelse och så småningom till att jag deporterades till Ryssland tillsammans med Alexander Berkman. Till min historia hör också planen som Berkman och jag gjorde upp 1892 för att döda Henry Clay Frick, som överlevde. Mitt stöd för politiska mord var en revolutionär ståndpunkt vid den tiden. I mina essäer förklarade jag ett bredare syfte: frihet från dominans av kyrkan, egendomsägarna och staten, och uppmärksamhet på de samhällsförhållanden som skapar lidande och våld.

Varför bör läsare fortfarande läsa dina essäer?

Jag skulle be läsarna att vända sig till mina essäer för frågorna, inte bara för slutsatserna. Vem tjänar på lydnad? Vad gör fångenskap med en människa? Uppmuntrar skolan till tänkande eller tränar den människor i underkastelse? Kan en offentlig rättighet i sig göra någon fri? Jag samlade dessa frågor eftersom auktoriteten når in i många delar av livet. Läsarna behöver inte godta alla argument för att hitta något värt att granska. Jag hoppas att texterna kan väcka ett vaket, frågande sinne, som gärna ser bortom välbekanta institutioner och respektabla förklaringar.

Vilka råd skulle du ge en läsare som vill lära sig tänka självständigt?

Jag skulle börja med viljan att ifrågasätta det du har lärt dig att lyda, även argumenten i mina egna essäer. Självständigt tänkande kan inte växa genom att en oifrågasatt auktoritet ersätts med en annan. Min egen utbildning fortsatte trots min fars motstånd, och i mina texter försvarade jag skolor som tog avstånd från utantillinlärning och kyrklig kontroll. Jag fann också samhällskritik i dramatiken, bortom politiska möten. Läs med uppmärksamhet på de liv som berörs av ett argument, och fråga dig om det vidgar människors frihet eller bara kräver en annan form av underkastelse.

Vad gjorde dig mest besviken med revolutionen som du först stödde?

Det som gjorde mig mest besviken var att en revolution jag först hade stött förtryckte självständiga röster. Efter min deportation till Ryssland 1919 övergick mina tidiga förhoppningar i fördömande, särskilt efter Kronstadtupproret. Jag kunde inte ursäkta dominans bara för att den skedde i revolutionens namn. My Disillusionment in Russia uttryckte den smärtsamma förändringen i mitt omdöme. Principen förblev densamma: mänsklig frihet måste väga tyngre än lojalitet mot en revolutionär auktoritet. En rörelses löften kan inte sudda ut vad den gör mot dem som säger emot.

Hur påverkar fattigdom människors val när det gäller pengar och egendom?

Jag ansåg att fattigdom begränsar människors val långt innan frågan om straff ens uppstår. När människor drabbas av hunger, utmattande arbete och nöd går det inte att förstå deras förhållande till egendom utan att ta hänsyn till de omständigheterna. I mina texter om fängelser hävdade jag att fattigdom driver många egendomsbrott. Ett samhälle som lämnar människor utan tillräckliga resurser och sedan straffar deras reaktion har undvikit att granska sin egen roll. Jag ville rikta uppmärksamheten mot livsvillkoren i stället för att behandla varje brott som bevis på ett isolerat personligt misslyckande.

Varför anser du att fängelser inte skipar rättvisa?

Jag ifrågasatte fängelser eftersom jag ansåg att de varken minskade brottsligheten eller åtgärdade de förhållanden som bidrog till den. Många egendomsbrott berodde, menade jag, på fattigdom. Inlåsningen skar sedan av människor från arbete, familj och hopp, medan tystnad och ständig kontroll skadade deras sinnen. Att straffa en människa under sådana omständigheter var inte detsamma som att gottgöra en oförrätt eller göra samhället bättre. Jag ville att läsarna skulle granska både lidandet innanför fängelsemurarna och samhällets misslyckanden utanför dem, i stället för att utgå från att straff i sig var rättvisa.

Varför bör lärare ha tålamod med barn i stället för att tvinga dem till utantillinlärning?

Jag anser att barn behöver utrymme att utveckla sin egen förståelse, inte bara öva på att upprepa det en auktoritet har sagt åt dem. Tålamod är viktigt eftersom lärande ska hjälpa ett sinne att växa, inte tvinga det till lydnad. I mina texter om Francisco Ferrer och den moderna skolan försvarade jag en utbildning fri från utantilläsning och kyrklig kontroll. Som jag såg det var lärarens uppgift inte att få underkastelse att verka naturlig. Frihet i utbildningen ger barn möjlighet att tänka själva i stället för att godta varje regel utan att ifrågasätta den.

Hur skadar fängelsevistelse en människas sinnesro?

Jag såg fängelsevistelse som en skada på sinnet såväl som en begränsning av kroppen. En fånge skiljs från familj, meningsfullt arbete och hopp, medan tystnad och ständig kontroll begränsar möjligheterna i vardagen. Sådana förhållanden skapar ingen sinnesro; de kan fördjupa lidandet och göra det svårare att återvända till livet utanför. Min kritik var att samhället behandlade inlåsning som en lösning utan att möta skadan den orsakade. Jag ansåg att fängelser ofta gjorde människor värre i stället för att hjälpa dem.

Varför räcker inte tiden i fängelse för att förändra någon?

Jag trodde inte att tiden bakom murar i sig kunde förändra de omständigheter som förde någon dit. Om fattigdom driver många egendomsbrott avskaffar inlåsning inte fattigdomen. Att skiljas från arbete, familj och hopp förbereder inte heller någon för ett friare liv. Jag hävdade att fängelser skadar dem som spärras in utan att minska brottsligheten. Att räkna tiden som avtjänats är därför inte detsamma som att förstå vad som har förändrats. Straffet kan löpa ut medan grundproblemet finns kvar.

Varför räcker det inte att vinna rösträtt för att kvinnors frihet ska räknas som en framgång?

Jag tvivlade på att kvinnor skulle få kontroll över sina liv bara genom att få rösträtt. Politiska institutioner kunde förbli korrumperade oavsett om män eller kvinnor deltog i dem. För mig krävde frihet också inre självständighet: förmågan att ifrågasätta förväntningar och inte helt mäta sig själv utifrån andras krav. Det betydde inte att förändringar i det offentliga livet saknade betydelse. Det betydde att en enskild politisk seger inte kunde stå för hela frigörelsen. Jag ville att kvinnors frihet skulle omfatta vardagslivet och deras egen förståelse av sig själva.

Vad fick dig att ändra uppfattning om den sovjetiska revolutionen?

Jag stödde först oktoberrevolutionen, men att stödja en revolution kunde inte innebära att tiga om dess förtryck. Efter min deportation till Ryssland 1919 kom jag att fördöma undertryckandet av självständiga röster, särskilt efter Kronstadtupproret. Det var centralt för att jag ändrade uppfattning. En revolution som påstod sig föra med sig frihet måste bedömas utifrån hur den behandlade friheten i praktiken. I My Disillusionment in Russia tog jag itu med detta misslyckande i stället för att låta mina tidigare förhoppningar ursäkta utövandet av förtryckande makt.

Varför förknippar människor anarkism med bomber och kaos?

Jag hävdade att tidningar och politiker hade lärt människor att förknippa anarkism med förstörelse i stället för frihet. Den kopplingen dolde den samhällsordning jag försökte förklara: en där ingen styr över någon annan. Den revolutionära historia jag själv var en del av rymde också våld. År 1892 planerade Alexander Berkman och jag att döda Henry Clay Frick. Mitt stöd för politiska mord hörde till den tidens ståndpunkter, och jag försvarar det inte här. För att förstå anarkismen måste man ändå granska dess idéer i stället för att reducera dem till något skrämmande.

Vad skulle frihet från kyrkan, egendomsägarna och staten innebära?

Jag menade ett liv där människor inte tvingades underordna sina tankar kyrkan, sitt arbete ägarnas makt eller sitt handlande statens dominans. I mitt tänkande var det här sammanlänkade former av auktoritet, inte separata olägenheter. Frihet innebar mer än att byta ut den som bestämde. Den innebar att ifrågasätta själva rätten att bestämma över någon annans liv. I mina essäer tog jag upp den frågan i skolor, fängelser och kvinnors liv, eftersom frihet är viktig i vardagen lika väl som i samhällsideal.

Vad kan en misslyckad revolution lära oss om att lita på politisk makt?

Jag lärde mig att hoppet om en revolution inte får bli en ursäkt för att dess ledare tystar andra. Mitt tidiga stöd för oktoberrevolutionen överlevde inte min bedömning av det sovjetiska förtrycket, särskilt efter Kronstadtupproret. Lärdomen jag drog var att granska vad makten faktiskt gör i stället för att lita på dess uttalade syfte. Självständiga röster är viktiga även när de stör en sak man har stött. En revolution kan inte bedömas enbart utifrån sina löften; hur den behandlar människors frihet måste alltid kunna ifrågasättas.

Vilken del av ditt liv berättar du om i Living My Life?

I Living My Life berättar jag om mitt eget liv och mina erfarenheter som författare och aktivist. Livet förde mig från en barndom i en ortodox judisk familj, där min far motsatte sig att jag skulle studera vidare, till arbete som sömmerska i USA och därefter till anarkistiskt tal och organisering. Det omfattade fängelsevistelse, deportation till Ryssland och den smärtsamma prövningen av revolutionära förhoppningar mot förtryck. Min självbiografi utkom i två band, 1931 och 1935, och vävde in personliga erfarenheter i berättelsen om mitt offentliga arbete.

Vad fördömde du i My Disillusionment in Russia?

I My Disillusionment in Russia fördömde jag det sovjetiska förtrycket, särskilt krossandet av självständiga röster, vilket blev avgörande för mig efter Kronstadtupproret. Jag hade först stött oktoberrevolutionen, men det stödet kunde inte innebära att tiga när revolutionär auktoritet vände sig mot friheten. Min invändning handlade om samma princip som vägledde mitt övriga arbete: inga anspråk på frigörelse ursäktar dominans. Jag kunde inte godta förtryck bara för att de ansvariga agerade i namn av en revolution jag hade välkomnat.

Vilket argument framför du i The Psychology of Political Violence?

I The Psychology of Political Violence hävdar jag att det inte förklarar varför våldshandlingar sker att kalla dem som begår dem grymma eller galna. Jag undersöker fattigdom, hunger, utmattande arbete och förtryck och frågar hur dessa förhållanden påverkar människor. Mitt eget stöd för politiska mord var en revolutionär uppfattning på den tiden. Uppsatsens centrala fråga är förklaringen: samhället måste granskas tillsammans med den enskilda handlingen. Jag ville att läsarna skulle fundera över de förhållanden som föder våld, i stället för att låta en etikett ersätta förståelse.

Vilket pedagogiskt alternativ försvarar du i Francisco Ferrer and the Modern School?

Jag försvarar en utbildning som ger barn utrymme att tänka, i stället för att bara träna dem i att upprepa och lyda. Francisco Ferrers skolor tog avstånd från utantillärning och kyrklig kontroll. För mig var det alternativet viktigt eftersom utbildning ska hjälpa sinnet att utvecklas fritt, inte förbereda det för att underordna sig auktoriteter. Min egen önskan att fortsätta lära mötte motstånd hemma, så jag sökte kunskap på egen hand. I Ferrers arbete fann jag ett pedagogiskt projekt som stämde med min bredare övertygelse om att friheten måste få ta plats i vardagen.

Vad är huvudproblemet i The Tragedy of Woman's Emancipation?

Jag ser huvudproblemet som avståndet mellan yttre frigörelse och inre frihet. Förändringar i kvinnors ställning i samhället spelar roll, men de undanröjer inte i sig de vanor och förväntningar som begränsar en kvinnas liv. Därför kräver jag mer av frigörelsen än tillgång till politiska rättigheter eller en förändrad social ställning. Jag vill att kvinnor ska ha personlig självständighet, tänka själva och inte bara mäta friheten utifrån de möjligheter i samhället som de har fått. Inre frihet och social förändring måste höra ihop.

Varför skriver du om modern dramatik i en samling politiska essäer?

Jag skriver om modern dramatik eftersom politisk förståelse inte bara växer fram vid möten eller i tal. En pjäs kan synliggöra klassens, äktenskapets och samvetets påtryckningar genom mänskliga situationer och nå människor som aldrig skulle komma och lyssna på en anarkistisk föreläsning. Jag ser dramatiker som Ibsen, Strindberg och Hauptmann som viktiga av det skälet. Deras verk underhåller inte bara: de kan rubba invanda uppfattningar och blottlägga den auktoritet som döljer sig i vardagliga förhållanden. Därför hör teatern hemma i mitt samtal om frihet.

Hur fick Haymarketaffären dig att närma dig anarkismen?

Haymarketaffären i Chicago fick mig att närma mig anarkismen efter att jag hade kommit till USA och arbetat som sömmerska i Rochester. Den riktade min uppmärksamhet mot kampen mellan vanliga människor och de makter som styr deras liv. Jag kom fram till att frihet krävde mer än ett byte av härskare. Jag började söka ett samhälle där varken staten, egendomsägarna eller kyrkan kunde dominera en människa. Den insikten blev central i mina föreläsningar och essäer.

Vad inspirerade dig i Chernyshevskys What Is to Be Done?

Chernyshevskys What Is to Be Done? blev en bestående inspiration i mitt självständiga sökande efter kunskap. Min far motsatte sig min önskan att fortsätta utbilda mig, men det släckte inte själva önskan. Läsning var viktig för mig som ett sätt att utveckla mitt eget tänkande, i stället för att godta de begränsningar andra satte upp. Jag skulle koppla den erfarenheten till min senare övertygelse om att utbildning ska uppmuntra fritt tänkande, inte lydnad genom upprepning eller underkastelse under religiös auktoritet. Intellektuell självständighet var en del av friheten, inte någon lyx vid sidan av den.

Varför planerade du och Berkman att mörda Henry Clay Frick?

År 1892 planerade Alexander Berkman och jag att döda Henry Clay Frick eftersom vi såg politiska mord som en revolutionär taktik. Det var en uppfattning på den tiden, och jag anför den inte som ett rättfärdigande av mord. Frick överlevde, och Berkman dömdes till fängelse. I mina texter om politiskt våld undersökte jag de sociala förhållanden som sådana handlingar uppstår ur, i stället för att bara se dem som tecken på grymhet eller galenskap. Att förklara dessa förhållanden är inte detsamma som att göra våld till ett föredöme.

Varför fängslades du för att ha delat ut information om preventivmedel?

Jag fängslades för att ha delat ut information om preventivmedel. Mitt arbete var en del av en bredare övertygelse om att kvinnor ska ha självbestämmande över sina liv i stället för att vara underordnade institutioner som gjorde anspråk på att bestämma över dem. Jag trodde inte att rösträtten ensam kunde trygga den friheten. Förändringar i samhället spelade roll, men det gjorde också kvinnors möjlighet att tänka och handla självständigt. Min fängelsevistelse visade konflikten mellan att sprida information och den auktoritet som försökte begränsa den; det jag kämpade för var frihet, inte bara tillåtelse.

Vad ledde till att du fängslades för motstånd mot registreringen till värnplikten och deporterades till Ryssland?

År 1917 dömdes Alexander Berkman och jag till fängelse för att ha konspirerat mot registreringen till värnplikten. År 1919 deporterades vi till Ryssland. Mitt motstånd byggde på samma synsätt som fick mig att ifrågasätta krig, patriotism och statens makt över människors liv. Jag såg inte lydnad mot staten som måttstocken för människovärde. Till en början väckte Ryssland mitt hopp om revolution, men det befriade mig inte från skyldigheten att ifrågasätta auktoriteter när de motarbetade den frihet de sade sig försvara.

Varför blev Kronstadtupproret en vändpunkt för dig?

Jag hade till en början stött Oktoberrevolutionen, men efter Kronstadtupproret fördömde jag sovjetiskt förtryck. Den avgörande frågan för mig var om en revolution lät självständiga röster leva och komma till tals. En rörelse kunde inte skapa frihet bara genom att kalla sig revolutionär samtidigt som den tystade oliktänkande. Jag var trogen friheten, inte att försvara en regering bara för att jag en gång hade satt mitt hopp till den. Jag kunde inte ursäkta förtryck under ett nytt namn när motståndet mot förtryck hade varit grunden för min övertygelse.

Varför hävdar du att patriotismen tjänar de mäktiga?

Jag hävdade att patriotismen tjänar de mäktiga eftersom den får människor att likställa lydnad mot staten med kärlek till sitt land. Då blir det svårare att ifrågasätta krig eller den makt som styr människors liv. Min omsorg gällde alltid den människa som får bära bördan av andras befallningar. Jag ville att människor skulle granska vem som tjänar på krav på lojalitet och vem som får betala priset. För mig var människors frihet viktigare än den vördnad som regeringar ville vinna genom patriotiska känslor.

Vad fick dig att resa till Spanien för att stödja den anarkistiska revolutionen?

Jag reste till Spanien för att stödja den anarkistiska revolutionen eftersom anarkismen för mig inte bara var ett ämne för föreläsningar och essäer. Den uttryckte mitt hopp om en samhällsordning grundad på frihet, där ingen människa styrde över någon annan. Det engagemanget drog mig till försök att omsätta sådana idéer i praktiken. Mitt stöd byggde på samma måttstock som jag använde på andra håll: om människor kunde bli friare från förtryck. Ett revolutionärt namn räckte aldrig i sig; den avgörande frågan var fortfarande människors faktiska frihet.