Hoppa till innehållet
Library
of Alexandria
Logga inLogga inProva gratis i 3 månaderBörja gratis

Korpen

by Edgar Allan Poe · 1845 · 4 min läsning · 108 rader

Kort sagt

Korpen av Edgar Allan Poe är en dikt om en sörjande man vars möte med en mystisk fågel fördjupar hans förtvivlan över den förlorade Lenore. Ensam och vaken vid midnatt i december hör han knackningar medan döende glöd kastar spöklika skuggor över golvet. Han öppnar dörren mot mörkret och upptäcker sedan en korp vid fönstret. Fågeln slår sig ner på en byst av Pallas och svarar honom med ”Aldrig mer”. Först roas mannen och undrar om fågeln bara upprepar ett inlärt ord. Men snart börjar han tolka svaren som domar över sitt hopp om tröst och återförening med Lenore. Han ber korpen ge sig av, men den stannar kvar. Dikten slutar med att hans själ, enligt hans egen beskrivning, är fångad under fågelns skugga.

En gång vid midnatt, dyster, medan jag grubblade, matt och trött,Över många sällsamma och märkliga band av glömd lärdom,Då jag nickade, nästan slumrande, hördes plötsligt ett knackande,Som av någon som varsamt bultade, bultade på dörren till mitt rum.”Det är en besökare”, mumlade jag, ”som knackar på dörren till mitt rum—Bara det, och inget mer.”
Ack, jag minns så tydligt att det var i den bistra december,Och varje enskild döende glöd kastade sin vålnad på golvet.Längtansfullt önskade jag morgondagen; förgäves hade jag sökt att lånaUr mina böcker lindring för sorgen—sorgen över den förlorade Lenore—Den sällsynta och strålande jungfrun som änglarna kallar Lenore—Här namnlös för evigt.
Och det silkeslena, sorgsna, osäkra prasslet från varje purpurfärgad gardinRyste mig—fyllde mig med sällsamma fasor jag aldrig känt förut;Så att jag nu, för att stilla mitt hjärtas slag, stod och upprepade”Det är en besökare som ber om inträde till dörren till mitt rum—En sen besökare som ber om inträde till dörren till mitt rum;—Det är vad det är, och inget mer.”
Snart blev min själ starkare; jag tvekade inte längre,”Herre”, sade jag, ”eller fru, jag ber er uppriktigt om förlåtelse;Men sanningen är att jag slumrade, och ni bultade så varsamt,Och knackade så svagt, knackade på dörren till mitt rum,Att jag knappt var säker på att jag hörde er”—här slog jag upp dörren på vid gavel:——Mörker där och inget mer.
Långt in i det mörkret stirrade jag, länge stod jag där och undrade, fruktade,Tvivlande, drömmande drömmar som ingen dödlig någonsin vågat drömma förut;Men tystnaden bröts inte, och mörkret gav inget tecken,Och det enda ord som där uttalades var det viskade ordet: ”Lenore!”Detta viskade jag, och ett eko mumlade tillbaka ordet: ”Lenore!”Bara detta, och inget mer.
Tillbaka in i rummet vände jag, med hela min själ brinnande inom mig,Snart hörde jag åter ett knackande, något högre än förut.”Säkert”, sade jag, ”säkert är det något vid mitt fönsterspröjs;Låt mig då se vad det är, och utforska denna gåta—Låt mitt hjärta stillna ett ögonblick, och utforska denna gåta;—Det är vinden, och inget mer!”
Jag slog upp fönsterluckan, då med många vingslag och fladder,Steg där in en ståtlig korp från helgonens forna dagar;Han bugade sig inte det minsta; han stannade eller dröjde inte ett ögonblick;Men med en herres eller dams hållning satte han sig ovanför dörren till mitt rum—Satte sig på en byst av Pallas, alldeles ovanför dörren till mitt rum—Satte sig, blev sittande, och inget mer.
Då fick denna ebenholtsfågel mina sorgsna tankar att le,Genom det allvarliga och stränga uttrycket i sin uppsyn,”Fast din hjässa är stympad och kal, du”, sade jag, ”är visst ingen fegling,Fasansfulla, bistra och uråldriga korp, som vandrar från nattens strand—Säg mig vad ditt herremansnamn är på nattens plutoniska strand!”Korpen sade: ”Aldrig mer.”
Jag förundrades mycket över att höra denna klumpiga fågel tala så klart,Fast dess svar bar föga mening—föga relevans;Ty vi måste ju medge att ingen levande människaNågonsin hittills haft den lyckan att se en fågel ovanför dörren till sitt rum—En fågel eller ett djur på den skulpterade bysten ovanför dörren till sitt rum,Med ett namn som ”Aldrig mer”.
Men korpen, ensam sittande på den stilla bysten, sade baraDet enda ordet, som om han i det enda ordet tömde sin själ.Sedan yttrade han inget mer—inte en fjäder fladdrade—Tills jag knappt mer än mumlade: ”Andra vänner har förut flugit bort—I morgon lämnar han mig, liksom mina förhoppningar förut har flugit bort.”Då sade fågeln: ”Aldrig mer.”
Förskräckt när tystnaden bröts av ett så träffande svar,”Utan tvivel”, sade jag, ”är detta allt vad den kan säga,Lärt av någon olycklig herre, som obarmhärtig OlyckaFöljde tätt och allt tätare, tills hans sånger bar en enda börda—Tills hans Hoppes dödssånger bar denna sorgsna bördaAv ’Aldrig—aldrig mer.’”
Men korpen lockade än min sorgsna själ till leenden,Så jag sköt genast fram en stoppad stol framför fågeln, bysten och dörren;Sedan, när jag sjönk ned i sammet, grep jag mig an med att länkaFantasi till fantasi, och tänkte på vad denna olycksbådande fågel från fordom—Vad denna dystra, klumpiga, fasansfulla, magra och olycksbådande fågel från fordomMenade med sitt kraxande ”Aldrig mer.”
Så satt jag och grubblade, men yttrade inte en stavelseTill fågeln vars flammande ögon nu brände ända in i mitt hjärtas djup;Så satt jag och tydde mer därtill, med huvudet bekvämt tillbakalutatMot kuddens sammetsfoder, som lampljuset vältrade sig över,Men vars sammetsvioletta foder, över vilket lampljuset vältrade sig,Hon aldrig mer skall trycka mot sig!
Då tyckte jag att luften blev tätare, parfymerad från ett osynligt rökelsekarSom svängdes av Änglar, vilkas lätta steg klingade mot den mjuka mattan.”Olycklige”, ropade jag, ”din Gud har skänkt dig—genom dessa änglar har han sänt digLättnad—lättnad och nepente för dina minnen av Lenore;Drick, å drick denna milda nepente och glöm den förlorade Lenore!”Korpen sade: ”Aldrig mer.”
”Profet!” sade jag, ”onda ting!—profet ändå, vare sig fågel eller djävul!—Vare sig frestaren sänt dig, eller stormen kastat dig hit i land,Ensam men ändå orädd, på detta förtrollade ödeland—I detta hem som fasor hemsöker—säg mig sanningen, jag ber—Finns det—finns det balsam i Gilead?—säg mig—säg mig, jag ber!”Korpen sade: ”Aldrig mer.”
”Profet!” sade jag, ”onda ting—profet ändå, vare sig fågel eller djävul!Vid den Himmel som välver sig över oss—vid den Gud vi båda dyrkar—Säg denna sorgtyngda själ om den i det fjärran AidennSkall sluta en helig jungfru i sin famn, som änglarna kallar Lenore—Sluta en sällsynt och strålande jungfru i sin famn, som änglarna kallar Lenore.”Korpen sade: ”Aldrig mer.”
”Må detta ord bli vårt avskedstecken, fågel eller fiende!” skrek jag och for upp—”Far tillbaka till stormen och Nattens plutoniska strand!Lämna ingen svart fjäder som tecken på den lögn din själ har talat!Lämna min ensamhet obruten!—försvinn från bysten ovanför min dörr!Ta din näbb ur mitt hjärta, och försvinn från min dörr!”Korpen sade: ”Aldrig mer.”
Och korpen, som aldrig flög, sitter än, sitter ännuPå Pallas bleka byst, just ovanför dörren till min kammare;Och hans ögon tycks vara en drömmande demons,Och lampljuset som strömmar över honom kastar hans skugga på golvet;Och min själ skall från den skugga som flyter fram över golvetLyftas—aldrig mer!

Vad det betyder, rad för rad

Rad 1 till 18: Mannen minns en decembernatt då han läste för att fly sorgen efter Lenore. Knackningar avbryter hans slummer, medan döende glöd och prasslande lila gardiner får rummet att kännas hotfullt. Hans upprepade försäkringar om att någon står utanför visar att han försöker dämpa sin rädsla snarare än att känna sig trygg på riktigt.

Rad 19 till 36: När han öppnar dörren möts han bara av mörker. Mannen viskar Lenores namn och hör ekot, vilket knyter den oförklarliga störningen till hans förlust. När det åter knackar på fönstret erbjuder han ännu en vardaglig förklaring: vinden. Hans upprepade försök att förklara ljuden står i kontrast till hans växande känslomässiga oro.

Rad 37 till 54: En korp kommer in genom fönsterluckan och slår sig ner på en byst av Pallas ovanför dörren. Dess högtidliga, myndiga sätt roar för ett ögonblick mannen. När den säger ”Aldrig mer” tror han först att det osannolikt nog är fågelns namn. Fågelns människolika värdighet och oväntade tal förvandlar ett märkligt besök till ett större mysterium.

Rad 55 till 78: Korpens upprepade ord tycks besvara mannens rädsla för att bli övergiven. Han resonerar att den har lärt sig ordet av en olycklig ägare, men sätter sig ändå för att söka efter en dold mening. Den violetta sammetskudden får honom att tänka på Lenore igen. Hans försök att tolka fågeln blir ännu ett sätt att dröja vid hennes frånvaro.

Rad 79 till 96: Mannen föreställer sig änglars steg och en väldoftande luft och hoppas för ett ögonblick på att slippa minnena. Sedan kallar han korpen en profet och frågar om läkedom och återförening med Lenore i himlen. Varje likadant svar låter alltmer förödande, eftersom hans frågor blir alltmer angelägna. Fågelns fasta svar får sin betydelse genom de förhoppningar han lägger i det.

Rad 97 till 108: Rasande beordrar mannen korpen att ge sig av och kallar dess budskap en lögn. Men fågeln stannar kvar, och den sista bilden placerar hans själ under dess skugga. Skiftet från att minnas ett besök till att beskriva en bestående närvaro gör korpen till en bild av den sorg han tror sig aldrig kunna fly från.

Gratis i 3 månader

200 000+ klassiker. Alla format, gratis till att börja med.

E-böcker och 15-minuterssammanfattningar, och valfri bok tryckt till självkostnadspris, även i storstil.

Börja gratisFörnyas varje år · Avsluta när du vill

Tre frågor att fundera över

  1. Hur speglar rummets färger och belysning talarens skiftande känslor?
  2. Varför fortsätter mannen att fråga korpen efter att ha sagt att den bara kan ett enda ord?
  3. Hur förändrar bilden av skuggan i slutet din förståelse av korpens närvaro?

Gratis i 3 månader

200 000+ klassiker. Alla format, gratis till att börja med.

E-böcker och 15-minuterssammanfattningar, och valfri bok tryckt till självkostnadspris, även i storstil.

Börja gratisFörnyas varje år · Avsluta när du vill
Nästa diktStanna vid skogen en snöig kvällFrost · 1 min läsning
Ur Korpen

Läs sammanfattningen på 15 minuter nu, och beställ den tryckta boken, även i storstil, till självkostnadspris.

Prova gratis i 3 månader
En dikt om dagen i din inkorg En klassisk dikt gratis varje morgon. Avsluta prenumerationen när du vill.