Det korta svaret
- Vad det är: En självständig missionsreligion grundad av Mani i Mesopotamien på 200-talet, under sasanidiskt persiskt styre.
- Kärnlära: Två eviga principer, Ljus och Mörker, blandades i den nuvarande världen; frälsningen innebar att Ljuset befriades.
- Bevarade texter: Skrifter finns bevarade på koptiska, grekiska och flera centralasiatiska språk, tillsammans med redogörelser från religiösa motståndare.
- Historisk utbredning: Samhällen sträckte sig från Spanien till Kina och gick sedan tillbaka vid olika tidpunkter i olika regioner.
Manikeismen var en självständig missionerande religion som grundades av Mani i Mesopotamien på 200-talet. Den lärde att det gudomliga Ljuset hade trasslat in sig i Mörkret i den materiella världen. Dess församlingar skilde mellan ett asketiskt utvalda och stödjande åhörare, och spreds från Spanien till Kina. Dess historia finns bevarad i skrifter från de egna församlingarna och i motståndares skildringar, som ger olika slags belägg. Religionen försvann genom en långvarig regional tillbakagång, inte genom en enskild händelse.
Den här guiden går från religionens identitet och Manis persiska miljö till dess berättelse om Ljuset och Mörkret. Därefter går den igenom de skrifter som bevarats, Augustinus anknytning och det kristna motståndet, innan den förklarar religionens tillbakagång och tipsar om relaterade guider.
Vad manikeismen var
Manikeismen hämtade influenser från kristna, iranska och buddhistiska traditioner utan att vara en gren av vare sig kristendomen eller zoroastrismen. Jesus hade en viktig uppenbarande och frälsande roll i läran. Dessa kopplingar hör ihop med religionens egenart: dess församlingar förstod det religiösa livet genom läror som förknippades med Mani, snarare än som ett bevarande av någon av de traditioner han hämtade influenser från.
I församlingarnas liv skilde man mellan ett asketiskt utvalda och en större grupp åhörare. De utvalda förväntades leva i celibat och följa kostregler som uteslöt kött. Åhörarna försörjde dem med mat och andra förnödenheter. Det religiösa livet hade också en kalender med högtider. Bema, en årlig högtid till minne av Mani, gav grundaren en fortsatt plats i det gemensamma liv som religionen han grundade skapade.
Mani och hans värld i Persien på 200-talet
Mani föddes år 216 e.Kr. och grundade sin religion i Mesopotamien under det persiska sasanidiska riket. Han menade att hans uppdrag kom från uppenbarelser genom en himmelsk följeslagare som vanligen kallas hans Tvilling. Det här är traditionens berättelse om hans religiösa kallelse, inte ett påstående om att historisk forskning kan fastställa uppenbarelsernas källa. Hans liv och verksamhet utspelade sig i en värld präglad av sasanidisk kungamakt.
De flesta av Manis viktigaste skrifter skrevs på syriska. Han skrev också Shabuhragan på mellanpersiska åt den sasanidiske kungen Shapur I och använde en bilderbok som vanligen kallas Arzhang för att förmedla sin lära. Hans förhållande till kungamakten slutade med att han fängslades: Mani dog under kung Bahram I, vanligtvis daterat till år 276 eller 277 e.Kr.
Läran om Ljuset och Mörkret
Manikeismen utgick från två eviga och ursprungligen åtskilda principer eller riken: Ljuset och Mörkret. Enligt dess förklaring av den nuvarande världen bestod den materiella tillvaron av en blandning där det gudomliga Ljuset trasslat in sig i Mörkret. Motsättningen gällde alltså världens ursprung och tillstånd, inte bara människors handlingar. I denna kosmologi fungerade det ordnade kosmos som en mekanism för att befria det fängslade Ljuset.
Frälsningen innebar att vakna upp till själens gudomliga ursprung och delta i befrielsen av Ljuset. Enligt manikeiska föreställningar skulle de två rikena slutligen skiljas åt vid världens slut. Läran knöt därmed samman den ursprungliga åtskillnaden, den nuvarande blandningen och en kommande återgång till åtskillnad. Detta är beskrivningar av manikeisk tro, inte påståenden om världens beskaffenhet.
Manikeiska skrifter och hur de bevarats
Enligt manikeisk tradition fanns sju huvudsakliga skrifter som tillskrevs Mani. Hans Levande evangelium var en egen skrift, inte ett av de fyra kanoniska kristna evangelierna. Den bevarade litteraturen ger också inblick i församlingarnas lära och gudstjänstliv. En stor grupp koptiska handskrifter uppmärksammades av forskare omkring 1930 efter fynd vid Medinet Madi i Egypten. Den manikeiska psalmboken, vars bevarade handskrift i allmänhet dateras till omkring 300- eller 400-talet, samlar församlingens hymner och består inte helt av skrifter av Mani. De manikeiska homilierna bevarar anhängarnas predikningar, däribland berättelser om hans lidande och död.
Kephalaia är samlingar av lärosatser som förknippas med Mani och vittnar om hur texterna förmedlades och sammanställdes inom församlingen. De har inte bevarats som hans egna handskrifter. Den lilla grekiska pergamenthandskrift som kallas Köln-Mani-kodexen bevarar biografiska traditioner om hans ungdom i en judisk-kristen baptistförsamling. I början av 1900-talet hittade expeditioner till Turfan i kinesiska Centralasien stora mängder handskriftsfragment. Bevarade manikeiska skrifter finns på koptiska, grekiska, mellanpersiska, parthiska, sogdiska, fornuiguriska och kinesiska.
Jättarnas bok har en historia som föregår manikeismen. Ett äldre judiskt verk finns bevarat i arameiska fragment bland Dödahavsrullarna. Mani anpassade det till ett manikeiskt skriftverk. Den judiska berättelsen handlar om väktarnas avkomma och oroande drömmar som tolkas med Enoks hjälp. Det äldre verket och den manikeiska bearbetningen hör därför till närliggande men skilda sammanhang. Det finns också en annan viktig skillnad: Nag Hammadi-kodexarna är inte en samling manikeiska skrifter.
Augustinus, motståndare och religionens försvinnande
Augustinus av Hippo var åhörare i en manikeisk församling i ungefär nio år innan han blev en framstående kristen kritiker. Ett annat fientligt vittnesmål, Akterna från disputationen i Archelaus, är ett kristet antimanikeiskt verk från 300-talet som traditionellt tillskrivs Hegemonius. Debatten mellan Archelaus och Mani är en litterär konstruktion, inte en tillförlitlig utskrift av ett möte. Verket finns främst bevarat i en latinsk översättning från grekiskan.
Kristna, muslimska och andra fientliga skildringar måste skiljas från skrifter som tillkom inom manikeiska församlingar. Motståndet tog också politiska former: manikeer förföljdes under flera romerska, sasanidiska och kinesiska regeringar. Deras församlingar sträckte sig västerut till Spanien och österut till Kina, men det finns inget enda datum för religionens försvinnande. Traditioner levde kvar i sydöstra Kina efter att religionen försvunnit från stora delar av sitt tidigare utbredningsområde. Därför är regional tillbakagång en mer träffande historisk beskrivning.
Vart går du härnäst?
Guiden om Jättarnas bok följer den judiska berättelsen och dess koppling till manikeismen. Dödahavsrullarna ger en besläktad ingång till verkets tidigare handskriftssammanhang. Guiden om Nag Hammadi-biblioteket handlar om ett separat fynd, inte om ytterligare en samling manikeiska skrifter.
Biblioteket har utgåvor av Den manikeiska psalmboken, De manikeiska homilierna, Jättarnas bok och Akterna från disputationen i Archelaus.
Fortsätt utforska
Manikeisk psalmbokTillskriven profeten Mani
Manikeiska homilierTillskriven profeten Mani
Jättarnas bokTillskriven Mani
Protokollet från Archelaus disputationTillskriven Hegemonius
Nag Hammadi-skrifterna
Frågor om manikeismen
Vad är manikeism?
Manikeismen var en självständig missionerande religion som grundades på 200-talet i Mesopotamien under persiskt sasanidiskt styre. Den hämtade influenser från kristna, iranska och buddhistiska traditioner. I församlingarna organiserades det religiösa livet kring ett asketiskt utvalda och stödjande åhörare, och läran förklarade världen genom blandningen av Ljuset och Mörkret.
Vem grundade manikeismen?
Mani, som föddes år 216 e.Kr., grundade manikeismen. Han menade att hans religiösa uppdrag kom från uppenbarelser genom en himmelsk följeslagare som kallades hans Tvilling. Han skrev de flesta av sina viktigaste texter på syriska och dog i kunglig fångenskap under den sasanidiske kungen Bahram I, vanligtvis daterat till år 276 eller 277 e.Kr.
Vad trodde manikeerna på?
Manikeerna trodde på två eviga och ursprungligen åtskilda principer, Ljuset och Mörkret, vars blandning förklarade den nuvarande världen. Det gudomliga Ljuset ansågs vara fängslat i denna blandning. Frälsningen innebar att vakna upp till själens gudomliga ursprung och bidra till att befria Ljuset. Vid världens slut skulle de två principerna slutligen skiljas åt.
Vad är de manikeiska skrifterna?
Enligt manikeisk tradition fanns sju huvudsakliga skrifter som tillskrevs Mani, medan den bevarade religiösa litteraturen också innehåller hymner, predikningar, lärosamlingar och biografiska traditioner. Viktiga källor är de koptiska samlingarna från församlingarna, Kephalaia, den grekiska Köln-Mani-kodexen och Turfan-fragmenten. De är inte alla verk som Mani själv skrev.
Varför försvann manikeismen?
Manikeismen försvann genom en långvarig regional tillbakagång, där förföljelser under flera romerska, sasanidiska och kinesiska regeringar var en del av historien. Det finns inget enskilt datum då den upphörde överallt. Manikeiska traditioner levde vidare i sydöstra Kina efter att religionen försvunnit från stora delar av det område där den tidigare hade spridits.


















